Inspirerade av framgångarna med den lågvingade tvåmotoriga DH.104 ”Dove” utvecklade man en större fyrmotorig maskin, kallad ”Heron”, med större spännvidd och förlängd kropp. Tyvärr kom den

att utrustas med tunga svaga Gipsy-motorer på 250 hp vardera, och

kunde därför inte möta den tänkta specifikationen.

Flera versioner byggdes och man bytte senare till kraftigare Gipsys. I många fall, som maskinen här, utrustade man den med Lycoming

boxermotorer typ IO-540 med 290 hp vardera.

Vanligtvis utrustad med plats för 14, eller i vissa fall, 17 passagerarplatser men flera lyxigare businessvarianter har funnits. Har använts både civilt och militärt i många länder.

De första maskinerna från serieproduktionen gick till Nya Zeeland. Senare levererades tre maskiner i lite olika varianter till Queen’s Flight (RAF) dvs engelska hovet. För de Havilland blev flygplantypen dock, till skillnad mot den inkomstbringande tvåmotoriga Dove, en förlustaffär.

Maskinen i hangaren är den sista flygande Heron. Användes senast i USA som ett av spelsyndikatens VIP-flyg mellan Los Angeles och Las Vegas.